HOT HOT HOT...
...Eller bara bränd bränd bränd?
Summan av att ha med sig tre barn till stranden kan bli:
Du ser till att vara noga med att smörja in alla, för vem vill bränna sig? Men i slutänden glömmer du bort att smörja in dig själv!
O jag som HATAR att bränna mig!
Huden blir så varm o sträv o det är omöjligt att sova!
Tur det finns aloe hemma, annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen=)
Ska vi dra det där irrieterande nu?
Så jag får lov att spy ur mig ett tag=)
Nummer ett:
Jag har börjat rensa min vänner lista på fb som jag nämde förrut. Kändes riktigt gott att få bort massa folk som man knappt känner. Men samtidigt kändes det gott att faktiskt plocka bort folk som man kanske känner, men kände förr? Förstår ni? Reaktionen lät ju inte vänta på sig. Efter bara ett par timmar fick jag ett medelande som va spydigt, argt o skrivet i stundens hetta antar jag. Där frågades det varför just denna personen hade plockats bort när jag behöll andra som jag inte ens känner. Jag funderade ett tag på om jag skulle svara o hur det svaret isf skulle se ut. Skulle det vara ärligt o uppriktigt eller skulle jag sjunka till samma nivå o också skriva i stundens hetta. Eller kanske inte skriva alls?
Ett tag ville jag faktiskt förklara mig. Men sen kom jag fram till att det spelar ingen roll hur jag gör för jag kommer bara att göra den här personen arg. Det spelar ingen roll om jag låter glad när jag skriver eller om jag hade ringt upp så denna hade fått höra min röst. Här hos mig finns nämligen ingen ilska, inga baktankar, inga någonting. Bara det faktum att vi inte umgås, inte hörs av, inte "gillar varandras statusar"=), inte skriver grattis på födelsedagen, ingenting. Så varför bara vara en i varandras: vänner statistik?.
Till råga på allt så stötte jag på denna någon i helgen och jag hejade, log o försökte haspla ur mig "nämen är ni också här?". Försökte verka som vanligt, för ingenting har ju egentligen förändrats, mer än att vi inte är "vänner" där. Tillbaka får man ett snabbt men väldigt svalt leende och jag kunde känna skitsnacket i ryggen. Inte OK!
Det är löjligt...när ingenting egentligen har förändrats!
Nummer två:
Personer som härmas!
Jag har lite svårt för det där. Jag vet inte om jag ska ta det som något bra eller dåligt när någon köper samma saker som mig, gör samma saker som mig, funderar på samma saker som mig, eller säger samma saker som mig. Egentligen borde man väl ta det som nåt bra, men samtidigt blir det tröttsamt i längden. Det kan ju vara kul att inspirera någon, men gränser måste finnas. Tillslut blir det som någon slags tävling där jag inte är med, men det förstår inte den som härmar. Förstår ni?
Haha, kom på en sak nu där jag gör samma sak:
VARENDA GÅNG som jag har varit hemma hos min vän Maria så får jag lust att städa o köpa blommor, för dom har så fint hemma *skratt*.
Det är som att gå in i en ikea katalog, o varenda liten saks plats känns uträknad o perfekt.
Jag kan ju inte ha det så, jag är för rörig för det=)
Men det är ju toppen att åka dit när det är dax att sortera någonstans. Typ rensa vinden...måste ringa henne nästa gång o boka in en fika tror jag=)
Nummer tre:
(ja jag lägger till denna för det hände i eftermiddags)
När jag vill ha barnvakt så brukar jag ALLTID vara ute i god tid. Det är inte ofta som jag får för mig att: "nu ska vi banne mig gå ut imon så jag ringer o frågar". O speciellt inte nu när jag vet att mina föräldrar ställer upp o tar gurkan så mycket. De senaste 2 gångerna har varit LIKADANA.
- Ni har väl inte glömt att ni ska ha dom i helgen (säger jag på onsdagen)
- VA??? NEJ det har du inte sagt, det är jag helt säker på för det har jag inte skrivit upp.
(dom kan ju givetvis inte ha glömt skriva upp det, det händer ju inte=))
Nu är det så här att jag VET att dom har glömt skriva upp det för jag räknade ut vilken knivig helg det skulle bli med alla ungarna. Jag ville att dom skulle ha gott om tid på sig att känna efter o isf säga NEJ om det blev för mycket. Man får nämligen säga nej, det får man=)
Men det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på dom, för nu är det ju som om jag tvingar på dom barnvakt en helg dom redan har sagt att det går bra. Man känner sig ju som en skit!
Så vet ni vad?
Imon är det jag som sätter upp en lapp i affären:
" Vi är en familj med två barn (flicka 8 år, pojke 2 år) som skulle behöva hjälp med lite barnpassning korta stunder då o då. Är du en barnkär minst 16 årig tjej som vill tjäna lite extrapenga? bara ring, kom på en fika o lär känna dom"
Jag har ju inte så många vänner som jag kan lämna dom till, med gott samvete. De flesta har fullt upp med sina egna barn=)
O nu menar jag inte att denna stackars tös ska sitta här när vi är ute på raj raj utan när vi går på bio, går ut o äter, åker o solar o alla sånna småsaker! Man drar sig för att fråga mina föräldrar om barnvakt till sånt när man vet hur mycket dom ställer upp. Därför tycker jag att detta är en toppen idé!
Så...
Färdigspydd o kissnödig...
Hörs om en stund=)
Summan av att ha med sig tre barn till stranden kan bli:
Du ser till att vara noga med att smörja in alla, för vem vill bränna sig? Men i slutänden glömmer du bort att smörja in dig själv!
O jag som HATAR att bränna mig!
Huden blir så varm o sträv o det är omöjligt att sova!
Tur det finns aloe hemma, annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen=)
Ska vi dra det där irrieterande nu?
Så jag får lov att spy ur mig ett tag=)
Nummer ett:
Jag har börjat rensa min vänner lista på fb som jag nämde förrut. Kändes riktigt gott att få bort massa folk som man knappt känner. Men samtidigt kändes det gott att faktiskt plocka bort folk som man kanske känner, men kände förr? Förstår ni? Reaktionen lät ju inte vänta på sig. Efter bara ett par timmar fick jag ett medelande som va spydigt, argt o skrivet i stundens hetta antar jag. Där frågades det varför just denna personen hade plockats bort när jag behöll andra som jag inte ens känner. Jag funderade ett tag på om jag skulle svara o hur det svaret isf skulle se ut. Skulle det vara ärligt o uppriktigt eller skulle jag sjunka till samma nivå o också skriva i stundens hetta. Eller kanske inte skriva alls?
Ett tag ville jag faktiskt förklara mig. Men sen kom jag fram till att det spelar ingen roll hur jag gör för jag kommer bara att göra den här personen arg. Det spelar ingen roll om jag låter glad när jag skriver eller om jag hade ringt upp så denna hade fått höra min röst. Här hos mig finns nämligen ingen ilska, inga baktankar, inga någonting. Bara det faktum att vi inte umgås, inte hörs av, inte "gillar varandras statusar"=), inte skriver grattis på födelsedagen, ingenting. Så varför bara vara en i varandras: vänner statistik?.
Till råga på allt så stötte jag på denna någon i helgen och jag hejade, log o försökte haspla ur mig "nämen är ni också här?". Försökte verka som vanligt, för ingenting har ju egentligen förändrats, mer än att vi inte är "vänner" där. Tillbaka får man ett snabbt men väldigt svalt leende och jag kunde känna skitsnacket i ryggen. Inte OK!
Det är löjligt...när ingenting egentligen har förändrats!
Nummer två:
Personer som härmas!
Jag har lite svårt för det där. Jag vet inte om jag ska ta det som något bra eller dåligt när någon köper samma saker som mig, gör samma saker som mig, funderar på samma saker som mig, eller säger samma saker som mig. Egentligen borde man väl ta det som nåt bra, men samtidigt blir det tröttsamt i längden. Det kan ju vara kul att inspirera någon, men gränser måste finnas. Tillslut blir det som någon slags tävling där jag inte är med, men det förstår inte den som härmar. Förstår ni?
Haha, kom på en sak nu där jag gör samma sak:
VARENDA GÅNG som jag har varit hemma hos min vän Maria så får jag lust att städa o köpa blommor, för dom har så fint hemma *skratt*.
Det är som att gå in i en ikea katalog, o varenda liten saks plats känns uträknad o perfekt.
Jag kan ju inte ha det så, jag är för rörig för det=)
Men det är ju toppen att åka dit när det är dax att sortera någonstans. Typ rensa vinden...måste ringa henne nästa gång o boka in en fika tror jag=)
Nummer tre:
(ja jag lägger till denna för det hände i eftermiddags)
När jag vill ha barnvakt så brukar jag ALLTID vara ute i god tid. Det är inte ofta som jag får för mig att: "nu ska vi banne mig gå ut imon så jag ringer o frågar". O speciellt inte nu när jag vet att mina föräldrar ställer upp o tar gurkan så mycket. De senaste 2 gångerna har varit LIKADANA.
- Ni har väl inte glömt att ni ska ha dom i helgen (säger jag på onsdagen)
- VA??? NEJ det har du inte sagt, det är jag helt säker på för det har jag inte skrivit upp.
(dom kan ju givetvis inte ha glömt skriva upp det, det händer ju inte=))
Nu är det så här att jag VET att dom har glömt skriva upp det för jag räknade ut vilken knivig helg det skulle bli med alla ungarna. Jag ville att dom skulle ha gott om tid på sig att känna efter o isf säga NEJ om det blev för mycket. Man får nämligen säga nej, det får man=)
Men det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på dom, för nu är det ju som om jag tvingar på dom barnvakt en helg dom redan har sagt att det går bra. Man känner sig ju som en skit!
Så vet ni vad?
Imon är det jag som sätter upp en lapp i affären:
" Vi är en familj med två barn (flicka 8 år, pojke 2 år) som skulle behöva hjälp med lite barnpassning korta stunder då o då. Är du en barnkär minst 16 årig tjej som vill tjäna lite extrapenga? bara ring, kom på en fika o lär känna dom"
Jag har ju inte så många vänner som jag kan lämna dom till, med gott samvete. De flesta har fullt upp med sina egna barn=)
O nu menar jag inte att denna stackars tös ska sitta här när vi är ute på raj raj utan när vi går på bio, går ut o äter, åker o solar o alla sånna småsaker! Man drar sig för att fråga mina föräldrar om barnvakt till sånt när man vet hur mycket dom ställer upp. Därför tycker jag att detta är en toppen idé!
Så...
Färdigspydd o kissnödig...
Hörs om en stund=)
