Panik i paradiset!
Satt o sappade vid tvn nu o hamnade på "kungliga sagobröllop" eller nåt sånt.
Intressant eller hur?
Sappade förbi men gick tillbaka igen!
PANIKEN lät inte vänta på sig vill jag lova!
Jag vet egentligen inte varför jag mår så sjukt dåligt av bröllop, men jag gör det.
Där satt dom...o en massa folk som dom knappt känner...vigseln va lååååååång, opersonlig o ja, jag har svårt att sätta ord på vad det egentligen är som händer i min kropp när jag ser det.
Men det är nog känslan av att sitta fast.
Jag hatar det i stort som smått.
Känslan av att vara fast ihop med någon.
Jag vill vara egen...alltid på språng.
Alltid kunna lösa det bra för mig om det behövs.
(undra varför det är så)
Jag panikade tom lite när vi köpte vårt hus som vi bor i nu.
Det va en stor grej för mig.
Jag funderade på om kära prinsessan där fick sitt sagobröllop som hon ville ha det eller som hon va tvungen till att ha det?!
Där hölls långa tal o dom nickade så fint.
En stel middag...
Massa kronor, blingbling, skärp över axeln o små medaljer överallt.
Så påklistrat, så stelt.
O det pratas ju om bröllop överallt nu!
Jag får ju inte vara ifred någonstans.
När gifter sig våra egna kungligheter? Fredag va?
Gud va jag längtar dit så tidningarna kan handla om någonting annat än bröllopsklänningar o blomsterarrangemang.
Jag blir galen!
O inte nog me det!
Vi skojade om nåt innan o mannen säger:
- va gör du den dagen då jag går ner på knä på riktigt?
- Springer därifrån!
- jag får se till att du är fastspänd först då...
Detta skrattade vi givetvis gott åt för visst hade det sett för jäkla roligt ut!
Men NEJ!!
NEJ NEJ NEJ!!
Jag är INGEN att fria till!
INTE NU, inte snart, kanske aldrig!!
När Maria gifte sig så sa hon:
- det dröjer ett år eller nåt sen är du här med.
Jag tittade på henne där hon stod i sin underbart fina vita klänning o tänkte:
"det här vill jag aldrig göra"
Men det säger man kanske inte på ett bröllop?=)
Jag kom inte ens ihåg va jag svara!
Men säkerligen ljög jag...=)
Men nu när allting handlar om bröllop så undrar jag ju givetvis va fan det är för fel på mig?
Varför vill jag inte?
Ok situationen som vi sitter i nu är väl inte den mest optimala men om vi bortser från den.
Det är ju någonting som jag ALDRIG har kunnat se mig själv göra!
Normalt sett borde det vara nästa steg...för så gör väl alla andra?!
I mina ögon borde nästa steg vara att hyra ut huset o bosätta sig utomlands i ett (flera) år?!
Rymmer jag ifrån någonting...
Eller är jag bara äventyrslysten?
Kan bröllop vara ett äventyr?
Eller helt enkelt ett äventyr för någon annan men som jag inte vill göra?
Likadant som att hoppa bungyjump..
Det suktar jag inte heller efter...
Gör man andra besvikna om man inte gifter sig?
Drömmer mina föräldrar om att se mig skrida fram i vit klänning?
Farmor kanske?
Jag måste tvinga min bror att gifta sig helt klart=)
Så pressen inte ligger på mig *skratt*
Nu ska jag bada, ogift, naken o helt underbar!!
Intressant eller hur?
Sappade förbi men gick tillbaka igen!
PANIKEN lät inte vänta på sig vill jag lova!
Jag vet egentligen inte varför jag mår så sjukt dåligt av bröllop, men jag gör det.
Där satt dom...o en massa folk som dom knappt känner...vigseln va lååååååång, opersonlig o ja, jag har svårt att sätta ord på vad det egentligen är som händer i min kropp när jag ser det.
Men det är nog känslan av att sitta fast.
Jag hatar det i stort som smått.
Känslan av att vara fast ihop med någon.
Jag vill vara egen...alltid på språng.
Alltid kunna lösa det bra för mig om det behövs.
(undra varför det är så)
Jag panikade tom lite när vi köpte vårt hus som vi bor i nu.
Det va en stor grej för mig.
Jag funderade på om kära prinsessan där fick sitt sagobröllop som hon ville ha det eller som hon va tvungen till att ha det?!
Där hölls långa tal o dom nickade så fint.
En stel middag...
Massa kronor, blingbling, skärp över axeln o små medaljer överallt.
Så påklistrat, så stelt.
O det pratas ju om bröllop överallt nu!
Jag får ju inte vara ifred någonstans.
När gifter sig våra egna kungligheter? Fredag va?
Gud va jag längtar dit så tidningarna kan handla om någonting annat än bröllopsklänningar o blomsterarrangemang.
Jag blir galen!
O inte nog me det!
Vi skojade om nåt innan o mannen säger:
- va gör du den dagen då jag går ner på knä på riktigt?
- Springer därifrån!
- jag får se till att du är fastspänd först då...
Detta skrattade vi givetvis gott åt för visst hade det sett för jäkla roligt ut!
Men NEJ!!
NEJ NEJ NEJ!!
Jag är INGEN att fria till!
INTE NU, inte snart, kanske aldrig!!
När Maria gifte sig så sa hon:
- det dröjer ett år eller nåt sen är du här med.
Jag tittade på henne där hon stod i sin underbart fina vita klänning o tänkte:
"det här vill jag aldrig göra"
Men det säger man kanske inte på ett bröllop?=)
Jag kom inte ens ihåg va jag svara!
Men säkerligen ljög jag...=)
Men nu när allting handlar om bröllop så undrar jag ju givetvis va fan det är för fel på mig?
Varför vill jag inte?
Ok situationen som vi sitter i nu är väl inte den mest optimala men om vi bortser från den.
Det är ju någonting som jag ALDRIG har kunnat se mig själv göra!
Normalt sett borde det vara nästa steg...för så gör väl alla andra?!
I mina ögon borde nästa steg vara att hyra ut huset o bosätta sig utomlands i ett (flera) år?!
Rymmer jag ifrån någonting...
Eller är jag bara äventyrslysten?
Kan bröllop vara ett äventyr?
Eller helt enkelt ett äventyr för någon annan men som jag inte vill göra?
Likadant som att hoppa bungyjump..
Det suktar jag inte heller efter...
Gör man andra besvikna om man inte gifter sig?
Drömmer mina föräldrar om att se mig skrida fram i vit klänning?
Farmor kanske?
Jag måste tvinga min bror att gifta sig helt klart=)
Så pressen inte ligger på mig *skratt*
Nu ska jag bada, ogift, naken o helt underbar!!
