Mitt perfekta lilla kaos...

Bandaget är nu borta o jävlar va han ser ut!!!!!!
Stygn ÖVERALLT o ja...va ska man säga...jag har nog aldrig brytt mig om hur öron ser ut men nu vet i tusan om man inte frågar sig om dom inte är lite viktiga ändå=)
När han låg där o dom höll på o klippte/skar i honom så hade sköterskan sagt:
"jag är nog tvungen att ta lite mer på detta örat än va jag va tvungen att ta på det andra"
Jag frågade han givetvis vad hon menade me det, kommer han få en stor öronsnibb o en liten?
"ja vet inte riktigt hur hon menade faktiskt"
HERREGUD, tur det inte va jag!
För jag hade nog nämligen rest mig upp o gått därifrån.
Men sen är vi ju lite olika också...
Han verkar inte bry sig nämnvärt...
Varför är det så?
Jag hade dött för att kunna få känna så?
"Jaha, jag har visst ett GIGANTSIKT öra o ett pyttelitet, men ja, vad ska man göra, jag kan ju inte göra nåt åt det så...så jag bryr mig inte"
Det är ju en sak att säga det, men att verkligen mena det också...
Han är sjuk...
Eller så har han bara ett väldigt gott självförtroende...
Eller så lever han med en fru som han vet inte bryr sig om ifall han har några öron eller inte..
jag vet inte...
Jag förstår ingenting...
O givetvis är jag avundsjuk för att jag inte kan känna så...
(skulle ju kanske inte säga det högt...men...ja =))