Mitt perfekta lilla kaos...

Jag vet inte ens varför jag gjorde det
Det konstiga är att jag faktiskt kan andas igen.
Jag sitter här helt förbluffad själv med hakan i tangentbordet.
Varför gjorde jag inte det tidigare?
Jag är så lugn.
Hela kroppen tog ett djupt andetag o pustade ut.
Omfamnade lugnet
Omfamnade det vanliga
Den vanliga känslan som jag hade glömt
Var det såhär det kändes innan?
Du är inte så speciell

Kan man kalla det "halvliv" det vi levde igår?
Det är vad jag skulle vilja kalla det iaf.
Tassa på tå, inte ställa till det...
Leva på linjen men aldrig gå vare sig framåt eller bakåt.
NÄ, där vill INTE jag vara!

Men ingenting blir som innan.
Vilket samtidigt är bra

Jag tror att jag är redo nu.
Jag är redo för sommarens sol i mitt ansikte, ljumma kvällar ensam o tillsammans.
Jag är redo att vänta o försöka.
Att inte veta, att kanske chansa.
Jag är förberedd på att såren kanske rivs upp men det är som du säger:
"Det är först då som vi kan ställa allting tillrätta o läka tillsammans"

Jag står här, inte livrädd längre, mer förväntasfull o stolt vid din sida...