Klassfest??
Ja nu är det tydligen 10 år sedan som man slutade 9:an!
Va f*n hände? kan man fråga sig=)
Tiden sprang iväg o nu sitter vi här, en del med hus, en del med barn & Familj, en del pluggar, andra ja, jag har ingen aning!
Nu va det någon vecka sedan som den här inbjudan damp ner i min brevlåda o jag har funderat på om jag ska gå sen dess.
Genast blir man liten igen.
Man vill vara någonting.
Man vill ha lyckats med någonting, helst så mycket som möjligt.
Man vill vara smal, ha ett fint jobb, mycket vänner o en underbar familj.
Man ska ha hunnit jobba helst på så många platser som möjligt, pluggat under tiden, rest varje år, långa resor till spännande länder.
Man ska vara snyggare än i 9:an, lyckligare, inte fått några grå hår (ok så illa är det väl inte *skratt*), inga rynkor.
Bättre än alla andra helt enkelt!
Ju mer jag funderade över det, desto mer galen blev jag!
Helt fullkomligt!
O ena sidan så är jag i ett av dom svagaste ögonblicken i hela mitt liv.
Men samtidigt så är jag även på nåt konstigt viss också i mitt starkaste.
?
Ja konstigt, jag vet=)
Den tryggheten jag numera bär med mig är helt obeskrivlig.
Jag vet vad jag KAN klara av.
Jag tar INGENTING för givet.
O jag försöker göra livet meningsfullt för mig.
Leva för mig.
Tyvärr är det ju sånt som inte syns.
Eller lyser det igenom?
Riktigt dit har jag nog inte kommit än, men jag är på go väg det känner jag!
O då spelar ju ingenting av det andra någon roll.
Så länge jag är tillräcklig för mig, så är ju det andra helt meningslöst att lägga energi på.
Ofta är det ju så att man tror att alla tycker o tänker någonting speciellt om en, medans alla andra har fullt upp med att tänka på vad andra tänker om just dom?
Hänger ni me?
Vi människor är rätt roliga ändå=)
Va spelar det för roll liksom?
Jag är egentligen så nöjd o glad över mitt liv som jag kan vara.
Det hade kunnat vara värre=)
Jag började livet som mamma tidigt.
Nyss fyllda 18 år låg jag där på BB o tänkte "herregud, vad har jag gjort".
Men det gick bra.
Hon har lärt mig mycket den där underbara lilla damen (som hon idag faktiskt är).
Jag är så lycklig att jag har henne.
Jag fixade skolan med henne på armen.
Jag ammade mig igenom ett nationellt prov o gungade vagnen samtidigt som jag satt o gjorde matteuppgifter.
Jag började jobba dagen efter studenten o har haft en fast anställning sen dess.
Jag träffade min prins o gav henne en fantastisk extra pappa.
Vi flyttade hit o dit, reste o levde livet under några år.
Sen kom Pelle liten!
En underbar krabat som hade kunnat göra mig gråhårig=)
Vi flyttade igen, renoverade ett helt hus o i det sitter jag nu här o skriver.
Kort o gott, har man hunnit med en hel del på 10 år!
Jag är så jäkla nöjd o stolt!
(idag) *skratt*
Jag önskar att man kan plocka fram den där känslan när man träffar alla igen.
Nu blev jag helt sentimental!
Måste sätta mig o leta upp lite kort på när jag väntade basse bus, tror aldrig jag visat er det va?
Va f*n hände? kan man fråga sig=)
Tiden sprang iväg o nu sitter vi här, en del med hus, en del med barn & Familj, en del pluggar, andra ja, jag har ingen aning!
Nu va det någon vecka sedan som den här inbjudan damp ner i min brevlåda o jag har funderat på om jag ska gå sen dess.
Genast blir man liten igen.
Man vill vara någonting.
Man vill ha lyckats med någonting, helst så mycket som möjligt.
Man vill vara smal, ha ett fint jobb, mycket vänner o en underbar familj.
Man ska ha hunnit jobba helst på så många platser som möjligt, pluggat under tiden, rest varje år, långa resor till spännande länder.
Man ska vara snyggare än i 9:an, lyckligare, inte fått några grå hår (ok så illa är det väl inte *skratt*), inga rynkor.
Bättre än alla andra helt enkelt!
Ju mer jag funderade över det, desto mer galen blev jag!
Helt fullkomligt!
O ena sidan så är jag i ett av dom svagaste ögonblicken i hela mitt liv.
Men samtidigt så är jag även på nåt konstigt viss också i mitt starkaste.
?
Ja konstigt, jag vet=)
Den tryggheten jag numera bär med mig är helt obeskrivlig.
Jag vet vad jag KAN klara av.
Jag tar INGENTING för givet.
O jag försöker göra livet meningsfullt för mig.
Leva för mig.
Tyvärr är det ju sånt som inte syns.
Eller lyser det igenom?
Riktigt dit har jag nog inte kommit än, men jag är på go väg det känner jag!
O då spelar ju ingenting av det andra någon roll.
Så länge jag är tillräcklig för mig, så är ju det andra helt meningslöst att lägga energi på.
Ofta är det ju så att man tror att alla tycker o tänker någonting speciellt om en, medans alla andra har fullt upp med att tänka på vad andra tänker om just dom?
Hänger ni me?
Vi människor är rätt roliga ändå=)
Va spelar det för roll liksom?
Jag är egentligen så nöjd o glad över mitt liv som jag kan vara.
Det hade kunnat vara värre=)
Jag började livet som mamma tidigt.
Nyss fyllda 18 år låg jag där på BB o tänkte "herregud, vad har jag gjort".
Men det gick bra.
Hon har lärt mig mycket den där underbara lilla damen (som hon idag faktiskt är).
Jag är så lycklig att jag har henne.
Jag fixade skolan med henne på armen.
Jag ammade mig igenom ett nationellt prov o gungade vagnen samtidigt som jag satt o gjorde matteuppgifter.
Jag började jobba dagen efter studenten o har haft en fast anställning sen dess.
Jag träffade min prins o gav henne en fantastisk extra pappa.
Vi flyttade hit o dit, reste o levde livet under några år.
Sen kom Pelle liten!
En underbar krabat som hade kunnat göra mig gråhårig=)
Vi flyttade igen, renoverade ett helt hus o i det sitter jag nu här o skriver.
Kort o gott, har man hunnit med en hel del på 10 år!
Jag är så jäkla nöjd o stolt!
(idag) *skratt*
Jag önskar att man kan plocka fram den där känslan när man träffar alla igen.
Nu blev jag helt sentimental!
Måste sätta mig o leta upp lite kort på när jag väntade basse bus, tror aldrig jag visat er det va?
