Nära döden upplevelse!
Jag går upp för att lägga basse bus.
Jag puffar till kudden vid sängen, pussar go natt o ska lägga över överkastet så att katterna inte kan hoppa in i sängen.
Då ser jag att någonting ligger på kudden.
Ser ut som ett ruttet bär eller nåt.
Hinner tänka: "jaha, där ligger ett smällbär"
(Basse har döpt dom vita bären till det. Dom man kan kasta i gatan o trampa på så det låter: Poff=))
Tar upp det i handen, ser att det LEVER!!!
RYSER i hela kroppen o kastar ner det i sängen igen!
Basse får PANIK....
JAG FÅR PANIK...
I sånna här lägen är det inte lätt att vara mamma kan jag lova.
Man försöker vara lugn, stå stilla, inte visa rädsla o absolut inte skrika högt även om alla impulser i hela kroppen säger till en att göra just det!
Det va en fästing mina vänner!
Den STÖRSTA fästing (äcklet) som jag har sett i hela mitt liv.
Den va så stor att jag blev helt förlammad o "glömde" att ta kort på den.
Fast det är väl ingenting att komma ihåg egentligen, men jag tror ta mig fasen att vi kunde slått ett rekord här!
Basse hade givetvis svårt att somna efter detta så det gällde ju att välja sina ord rätt.
Först fick vi rensa hela sängen.
Ta ut madrassen o ruska den.
Byta sängkläder o ruska alla kuddar o täcket.
Detta för att hon överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att sova där!
Sen fick jag dyrt o heligt lova att inte släppa in en enda katt ikväll.
Om någon katt kommer in så ska jag stänga hennes dörr.
Imorgon ska hennes dörr stängas så fort hon går upp o hållas stängd tills hon går o lägger sig igen.
=)
Jag tyckte så synd om henne.
Hon ville inte klappa katterna mer o absolut inte leka i högt gräs, NÅGONSIN!
Jag försökte förklara så gott det nu gick att man inte kan hålla på o gömma sig hela livet.
Där finns alltid saker runt omkring en som är äckliga.
Kvalster i sängen bland annat=)
(hoppas jag inte skapat en ny fobi nu bara genom att berätta om dom)
Tillslut kom vi fram till att det ändå kändes rätt ok o hon ville INTE veta vad där fanns mer för äckliga saker.
- Det vill jag inte veta förrän jag blir vuxen mamma (säger hon med gråten i halsen)
Vi pussas god natt igen (alldeles för sent) o hon lägger huvudet modigt på kudden.
O mamma tänker:
Gud ja, du ska bara veta vad livet har för äckliga saker att bjuda på.
Vi tar det när du blir vuxen dock.
Allting behöver man inte veta nu!
Men sen gör vi som vi gör med fästingar: vi plockar bort dom.
Visst dom får sitta där o suga ett tag, men det finns alltid ett slut.
Förr eller senare så trillar dom av självmant, annars får man hjälpa dom på traven =)
Jag puffar till kudden vid sängen, pussar go natt o ska lägga över överkastet så att katterna inte kan hoppa in i sängen.
Då ser jag att någonting ligger på kudden.
Ser ut som ett ruttet bär eller nåt.
Hinner tänka: "jaha, där ligger ett smällbär"
(Basse har döpt dom vita bären till det. Dom man kan kasta i gatan o trampa på så det låter: Poff=))
Tar upp det i handen, ser att det LEVER!!!
RYSER i hela kroppen o kastar ner det i sängen igen!
Basse får PANIK....
JAG FÅR PANIK...
I sånna här lägen är det inte lätt att vara mamma kan jag lova.
Man försöker vara lugn, stå stilla, inte visa rädsla o absolut inte skrika högt även om alla impulser i hela kroppen säger till en att göra just det!
Det va en fästing mina vänner!
Den STÖRSTA fästing (äcklet) som jag har sett i hela mitt liv.
Den va så stor att jag blev helt förlammad o "glömde" att ta kort på den.
Fast det är väl ingenting att komma ihåg egentligen, men jag tror ta mig fasen att vi kunde slått ett rekord här!
Basse hade givetvis svårt att somna efter detta så det gällde ju att välja sina ord rätt.
Först fick vi rensa hela sängen.
Ta ut madrassen o ruska den.
Byta sängkläder o ruska alla kuddar o täcket.
Detta för att hon överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att sova där!
Sen fick jag dyrt o heligt lova att inte släppa in en enda katt ikväll.
Om någon katt kommer in så ska jag stänga hennes dörr.
Imorgon ska hennes dörr stängas så fort hon går upp o hållas stängd tills hon går o lägger sig igen.
=)
Jag tyckte så synd om henne.
Hon ville inte klappa katterna mer o absolut inte leka i högt gräs, NÅGONSIN!
Jag försökte förklara så gott det nu gick att man inte kan hålla på o gömma sig hela livet.
Där finns alltid saker runt omkring en som är äckliga.
Kvalster i sängen bland annat=)
(hoppas jag inte skapat en ny fobi nu bara genom att berätta om dom)
Tillslut kom vi fram till att det ändå kändes rätt ok o hon ville INTE veta vad där fanns mer för äckliga saker.
- Det vill jag inte veta förrän jag blir vuxen mamma (säger hon med gråten i halsen)
Vi pussas god natt igen (alldeles för sent) o hon lägger huvudet modigt på kudden.
O mamma tänker:
Gud ja, du ska bara veta vad livet har för äckliga saker att bjuda på.
Vi tar det när du blir vuxen dock.
Allting behöver man inte veta nu!
Men sen gör vi som vi gör med fästingar: vi plockar bort dom.
Visst dom får sitta där o suga ett tag, men det finns alltid ett slut.
Förr eller senare så trillar dom av självmant, annars får man hjälpa dom på traven =)
